DKC3: Något om förvuxna apbebisar

1994, 1995, 1996.

Tre spel. Två apor. Ett äventyr.

Rare följer sin trevliga tradition. De släpper den tredje och avslutande delen i Donkey Kong Country trilogin 1996, två år efter första delen och ett år efter andra. Spelet går under namnet Dixie Kong's Double Trouble. Vi vet vad vi kommer att få, ingen blir besviken. Men har Rare verkligen fortsatt på samma trygga gruvvagnsspår? Eller har de åkt utför i en aligatorflod? Är det en värdig avslutning för spelserien?

På väg mot den onda krokoskapsmannen

Någon bakgrund för spelet, i spelet, presenteras inte nämnvärt. Vi kastas återigen rakt in, utan att veta vad som har hänt. Läser man i instruktionsboken, eller på internet, får vi dock reda på att Donkey Kong har blivit kidnappad. Igen. Inte ensam den här gången, utan även Diddy Kong har blivit tillfångatagen av K. Rool. Den elaka reptilen har den här gången tagit aliaset Baron K. Roolenstein. Kvar att rädda dem finns endast Dixie Kong, men hon är inte ensam.

Nytt spel har alltid inneburit en ny apa. Inget undantag den här gången heller. Kiddy Kong, Dixies yngre kusin, är så nära en förvuxen apbebis man kan komma. Trots sin ålder och fåniga uppträdande i ljusblå pyjamas, så är han stark nog att ge krokodilerna en ordentlig murvel. Han har också förmågan, likt i Diddy's Kong Quest, att kunna kasta Dixie upp i luften. Dixie kan även bära Kiddy, men hans vikt gör att enda fördelen blir att göra hål i marken, på särskilda ställen, för att upptäcka hemliga bonusbanor.

Med helikopter, från sten till maskin

Dixie Kong's Double Trouble bjuder på samma variation som i de båda tidigare spelen. Många traditionella element finns givetvis kvar. Djuren, tunnorna och vagnarna, sånt som vi är van vid att se. Miljöerna är liknar varken dem vi fick uppleva i de tidigare delarna i spelserien, ingen djungel eller piratbåt alltså. Dixie och Kiddys äventyr går ofta igenom skumma fabriker, berg och via stora avloppsrör. Bonuspengarna, som i Diddy's Kong Quest användes för att låsa upp extra banor, gör comeback med samma funktion. Den här gången måste man dock klura lite för att hitta var dem ska användas. En hemlighet.

Översiktskartan har fått sig en renovering. Likt de andra spelen, måste man fortfarande klara bossarna för att ta sig till nya delar av världen. Logiskt. Den här gången är det inte som att flytta en linjär markör, snarare att göra en mindre resa på kartan i 360 grader. Av bossarna får man material som man kan använda för att förbättra sina vattenburna fordon, för att nå nya platser i spelvärlden. Med skidor, plåster och annat krims krams sätter apornas egen McGyver, Funky Kong, ihop rejäla sjöfarande vrålåk.

Råtta, igelkott, krokodil

Tredje delen ser exakt ut som de andra spelen, fast lite mer detaljerat. Igen. De gamla modellerna har uppdaterats en aning. Banorna är pyntade med lite mer godis i bakgrunderna och förgrunderna. Största skillnaderna hittar man bland översiktskartorna, där fler element i form av hus, betydelsefull miljö och en del hemligheter har placerats ut.

Dixie Kong's Double Trouble var på många sätt en värdig avslutning för plattformsspelen, trilogin, som slog världen med häpnad. Än i dag kan man plocka fram spelen och förlora sig själv i en våt dröm av nostalgiska vibbar och underbar harmoni. Varje gång jag varvar ett av spelen, vet jag att det kommer en dag, då jag återigen besöker apornas värld. Alltid.

Nu återstår bara att väva samman alltsammans. Vilket spel är egentligen bäst? Musiken då? Jag har inte nämnt ett enda ord om musiken! Jag lovar, det kommer. Musiken i trilogin som man kan klappa sina stora och skaka sina lurviga till.

Vänta.

Trilogin?

Det har ju nyligen släppts ett till Donkey Kong Country till Wii!

DKC2: Jag ska göra KONGS med dig.

Det dröjde inte länge innan vi fick se en uppföljare till Donkey Kong Country. Redan ett år senare (1995), släppte Rare Diddy's Kong Quest, andra spelet i serien. Mycket kände vi igen sen tidigare, men det fanns också en hel del nya saker. Att göra en bra uppföljare handlar om att ta det som gjorde det första spelet bra och göra det bättre. Samt, ändra det som var dåligt. Lyckades Rare med det?

Likt föregångaren så kastas spelaren återigen rätt in i handlingen. Vi får endast ytterst lite bakgrund i form av ett brev, undertecknat Kaptain K. Rool. Den kölhalande krokodilen har tagit Donkey Kong till fånga och hotar med att vi aldrig kommer att få se honom igen. Mer än bananer står på spel den här gången. Seriöst.



Alla samma efternamn...

När Donkey Kong inte kan bidra med sina lurviga armar, får vi styra ett välkommet tillskott i Kong familjen. Förvirrande nog så är det Diddys flickvän. Dixie Kong har den unika färdigheten att kunna sväva i luften, något som gör att man kan bli lite oense i flerspelarläget. Vem får spela flickan med den, minst sagt, snurriga frisyren? En annan viktig ändring är att man numera kan plocka upp sin partner, för att kasta denne upp i luften. En del bonusnivåer, samlarelement och extraliv kräver alltså att man har båda aporna vid liv.

Grafikmässigt är det inga större skillnader mellan det första Donkey Kong Country och Diddy's Kong Quest. Det handlar mest om mindre finjusteringar. Modellerna är fler och en aning mer detaljerade. Spelets fiender har fått lite mer skit under naglarna, är lite mer anpassade och framförallt så är det större variation. I första spelet kunde man ofta se samma krokodilmodell i tre olika färger. Bossarna kunde också dyka upp mer än en gång. Det kändes som att någon skämtade med mig aprilo.


Skala hans bananer, stjäla hans peng.

I Diddy's Kong Quest är även miljöerna en aning mer genomarbetade. Vassare. Nivåernas bakgrunder och vissa bananimationer, har förbättrats och lagts till. Man har bytt bort den lite klichéaktiga djungeln och ersatt den med piratskepp, lavafyllda grottor och galna nöjesparker. En förändring gällande bandesignen är också tydlig. I första delen tog man sig oftast fram i sidled. I uppföljaren ökar man variationen något genom att låta aporna flyga med fågel, bestiga spindelväv och klättra i rep. Långa rep.

Nya saker som förlänger spelets hållbarhet har lagts till. Syftet med bonusbanorna är numera större än bara ett sätt att fixa några extraliv. Extra extraliv. I Diddy's Kong Quest får man en "bonuspeng" för varje avklarad bana. Varje peng är unik, det går alltså inte att köra samma bonusnivå flera gånger, i hopp om att tjäna storkovan. Antalet är ändligt. Med dem låser man upp extranivåer i spelet. Är man tillräckligt envis ser man till att samla på sig alla mynt, för att ta reda på vad som döljer sig bakom den allra sista banan.


Som uppföljare till ett utav Super Nintendos bästa plattformsspel, gjorde Diddy's Kong Quest förmodligen ingen besviken. Så länge man inte är en grön reptil, med blodssprängda ögon. Skillnaderna var vid första anblick inte särskilt stora, men letar man i detaljerna så upptäcker man att det fanns en hel del.

Nu återstår endast en del i en trilogi som gav gamers våta drömmar på 90-talet. Dixie Kong's Double Trouble, uppföljaren till uppföljaren.

Ta reda på det i nästa del i Donkey Kong Country analysen.

DKC: Att spela apa, med en gorilla.

Du kanske känner igen följande scenario. Du sitter hemma hos en granne, en vän eller kanske en nära släkting. Ute är det mörkt och det enda som lyser upp det lilla rummet är den tjocka tv-apparaten med träpanel. En konsol, du inte äger. Två handkontroller, ett spel.

Spelet var Donkey Kong Country.

Kort och gott så handlar Donkey Kong Country om att ta sig från punkt A till B. Hur du gör det , sträcker sig över resterande delar i alfabetet. I luften, ur en tunna, ridandes på en noshörning. Variation är bara förnamnet. Den gamle gorillan visar att han har mer än loppor och ruttna frukter under pälsen. För när antagonisten, King K. Rool, har plundrat Donkey Kongs bananförråd, ser han rödare än sin egen slips. Det gäller alltså för spelaren att resa träd och rike för att återerövra alla jättebananer.

Jag ska lära dig att slåss som en gorilla

Donkey Kong, för mig, var en pixelerad apa som kastade skräp för att hindra en tjock rörmokare att rädda en prinsessa. När jag såg Donkey Kong Country, var det en syn som bokstavligt talat fick mig att tappa hakan. Rent grafiskt var spelet magi. Rare gav spelet en 3D look som var svår att föreställa sig på en Super Nintendo. Unikt.

På ditt djungeläventyr fanns möjligheten att utföra allt tillsammans med en vän. Med hjälp av vår favoritgorillas brorson, Diddy Kong, kunde upp till två spelare turas om att lubba igenom varje nivå. Som andra spelkaraktär är Diddy något snabbare och smidigare än hans lufsande och tunga farbror. Förvisso är Donkey något vassare leverera en stadig knogmacka till spelets fiender. För vägen till King K. Rool är fylld till bredden av diverse krokodiler, fiskar och insekter som ser till att göra resan svårare för aporna.


Apor gillar tunnor mer än Pippi Långstrump

Likt Super Mario World har man även i Donkey Kong Country en översiktskarta som ger en överblick av alla nivåer. Att ta sig vidare, innebär enligt traditionen, att man måste klara banan. För att göra det måste man springa till fots, åka gruvvagn och avfyras ut ur en tunna. Sättet att göra det hela på är skiftande, det finns nästan alltid nya element som spelaren måste bemästra i banan, som att låsa upp tidsbegränsade vägar att ta sig fram på. Spelet har en ständigt växande svårighetsgrad. Dess hinder och utmaningar är ingen dans på bananer, snarare på skal. Med stadig träning och envishet, klarar man till slut att ta sig förbi det där lite extra jobbiga partiet.

Har man någon som helst förkärlek till plattformsspel får man inte missa Donkey Kong Country. I dag kan man tack vare Nintendos digitala distributionstjänst över Wii ladda hem spelet för en relativt billig peng. Spelet må vara gammalt, men det har åldrats med värdighet. En klassiker. Att samla bananer med den här gorillan kommer aldrig att bli tråkigt. Någonsin.

I nästkommande del tittar vi på uppföljaren Donkey Kong Country: Diddy's Kong Quest.

Donkey Kong Country - Rakt igenom

Dundra ner i krokodiler, samla bananer, förbered dig för take-off ur en tunna. Vi spelar Donkey Kong Country.

Donkey Kong Country är en fantastisk spelserie. När Rare släppte det 1994 till Super Nintendo var det en revolution, rent grafiskt. Lägg sedan till fantastisk musik, vackra miljöer och varierande bandesign. Ett recept för succé.

Under följande dagar kommer jag spela igenom alla spel, rakt igenom. Analysera dem, från djupa palmrötter till majestätiska apberg.

Vi letar. Söker.

Vilket spel är egentligen bäst? Är tillökningen i familjen en oönskad schimpans eller en efterlängtad gorilla? Är gammal fortfarande äldst?

Snart tar vi reda på det.

Internetanonymitet gör folk till monster

För lite mer än ett halvår sedan skrev jag en text till ungdomssidorna i Sundsvalls Tidning. Även om krönikan är gammal, så blir kanske innehållet mer aktuellt för varje dag som går.

Håller ni med? Blir annars trevliga människor svin på nätet?

Var inte ett anonymt svin på nätet!

Varje dag används internet av miljoner och åter miljoner användare, så även jag och säkert du som läser. Här kan våra åsikter om allt mellan himmel och jord strömma ut över hela världen på ett par sekunder. Vi kan välja om våra synpunkter ska vara undertecknade i vårt eget namn eller med ett användaralias.

Att vara anonym kan för många människor betyda trygghet, men det är också något som i allra högsta grad missbrukas. På internet, där skärmen fungerar som en sköld mot omvärlden, uttrycker sig många människor på ett sätt som får mig att bli helt paff. Allt från rasism till personmobbning skrivs friskt på nätet. Människor förvandlas från normala och oskuldsfulla varelser till anonyma skitstövlar med extrema åsikter. För så länge dessa författare känner sig skyddade av sin hemliga identitet så kan de lägga upp och tycka saker som får vanliga användare att bli riktigt upprörda. Jag tror aldrig att de skulle kunna framföra sina värderingar rakt i ansiktet på dem som det faktiskt berör.



Det får mig att börja fundera, varför är det så lätt att ge dålig respons på det som berör oss negativt? Det händer faktiskt mer sällan att jag berömmer en person för en bra insats och jag ska inte sticka under mattan med att jag oftare går in i debatt med någon vars åsikter jag inte delar. Det är viktigt, då man väl kritiserar, att man framför sin kritik på rätt sätt. Sakligt och konstruktivt. Alltid. På internet händer det allt som oftast att man inte bara klagar, utan även hoppar på personen i fråga. Saker som inte alls är relevanta i sammanhanget dyker upp. Plötsligt handlar ämnet om individens bakgrund, förhållande eller utseende. Det tycker jag är väldigt fel.

Men har den här sortens anonymitet bara negativa effekter? Nej, jag tror inte det. Samma trygghet ,som driver dem som sprider hat på internet, nyttjas också av andra användare i ett bättre syfte. I dag sysselsätter sig många med så kallad nätdejting, som termen antyder så går det ut på att hitta kärleken bland andra användare som man träffar på internet. Att inte behöva blotta sig själv helt i början av en relation kan kännas ganska bra. Man får chansen att se någon från insidan först, och när man lärt känna varandra lite bättre, även det yttre.

De som tar ut svängarna, och beter sig som riktiga svin på internet, borde tänka på att bakom varje användaralias finns det en person som kanske tar illa upp. Det är kanske något man inte tänker på efter att man har kommunicerat en längre tid på nätet. Vi måste komma ihåg att det inte är okej att bete sig hur som helst och heller inte var som helst. Med det i åtanke så skulle allas trivsel, både i verkligheten och på internet, bli mycket bättre.

http://st.nu/unga/kronikor/1.2074752-var-inte-ett-anonymt-svin-pa-natet