DKC3: Något om förvuxna apbebisar

1994, 1995, 1996.

Tre spel. Två apor. Ett äventyr.

Rare följer sin trevliga tradition. De släpper den tredje och avslutande delen i Donkey Kong Country trilogin 1996, två år efter första delen och ett år efter andra. Spelet går under namnet Dixie Kong's Double Trouble. Vi vet vad vi kommer att få, ingen blir besviken. Men har Rare verkligen fortsatt på samma trygga gruvvagnsspår? Eller har de åkt utför i en aligatorflod? Är det en värdig avslutning för spelserien?

På väg mot den onda krokoskapsmannen

Någon bakgrund för spelet, i spelet, presenteras inte nämnvärt. Vi kastas återigen rakt in, utan att veta vad som har hänt. Läser man i instruktionsboken, eller på internet, får vi dock reda på att Donkey Kong har blivit kidnappad. Igen. Inte ensam den här gången, utan även Diddy Kong har blivit tillfångatagen av K. Rool. Den elaka reptilen har den här gången tagit aliaset Baron K. Roolenstein. Kvar att rädda dem finns endast Dixie Kong, men hon är inte ensam.

Nytt spel har alltid inneburit en ny apa. Inget undantag den här gången heller. Kiddy Kong, Dixies yngre kusin, är så nära en förvuxen apbebis man kan komma. Trots sin ålder och fåniga uppträdande i ljusblå pyjamas, så är han stark nog att ge krokodilerna en ordentlig murvel. Han har också förmågan, likt i Diddy's Kong Quest, att kunna kasta Dixie upp i luften. Dixie kan även bära Kiddy, men hans vikt gör att enda fördelen blir att göra hål i marken, på särskilda ställen, för att upptäcka hemliga bonusbanor.

Med helikopter, från sten till maskin

Dixie Kong's Double Trouble bjuder på samma variation som i de båda tidigare spelen. Många traditionella element finns givetvis kvar. Djuren, tunnorna och vagnarna, sånt som vi är van vid att se. Miljöerna är liknar varken dem vi fick uppleva i de tidigare delarna i spelserien, ingen djungel eller piratbåt alltså. Dixie och Kiddys äventyr går ofta igenom skumma fabriker, berg och via stora avloppsrör. Bonuspengarna, som i Diddy's Kong Quest användes för att låsa upp extra banor, gör comeback med samma funktion. Den här gången måste man dock klura lite för att hitta var dem ska användas. En hemlighet.

Översiktskartan har fått sig en renovering. Likt de andra spelen, måste man fortfarande klara bossarna för att ta sig till nya delar av världen. Logiskt. Den här gången är det inte som att flytta en linjär markör, snarare att göra en mindre resa på kartan i 360 grader. Av bossarna får man material som man kan använda för att förbättra sina vattenburna fordon, för att nå nya platser i spelvärlden. Med skidor, plåster och annat krims krams sätter apornas egen McGyver, Funky Kong, ihop rejäla sjöfarande vrålåk.

Råtta, igelkott, krokodil

Tredje delen ser exakt ut som de andra spelen, fast lite mer detaljerat. Igen. De gamla modellerna har uppdaterats en aning. Banorna är pyntade med lite mer godis i bakgrunderna och förgrunderna. Största skillnaderna hittar man bland översiktskartorna, där fler element i form av hus, betydelsefull miljö och en del hemligheter har placerats ut.

Dixie Kong's Double Trouble var på många sätt en värdig avslutning för plattformsspelen, trilogin, som slog världen med häpnad. Än i dag kan man plocka fram spelen och förlora sig själv i en våt dröm av nostalgiska vibbar och underbar harmoni. Varje gång jag varvar ett av spelen, vet jag att det kommer en dag, då jag återigen besöker apornas värld. Alltid.

Nu återstår bara att väva samman alltsammans. Vilket spel är egentligen bäst? Musiken då? Jag har inte nämnt ett enda ord om musiken! Jag lovar, det kommer. Musiken i trilogin som man kan klappa sina stora och skaka sina lurviga till.

Vänta.

Trilogin?

Det har ju nyligen släppts ett till Donkey Kong Country till Wii!

DKC: Att spela apa, med en gorilla.

Du kanske känner igen följande scenario. Du sitter hemma hos en granne, en vän eller kanske en nära släkting. Ute är det mörkt och det enda som lyser upp det lilla rummet är den tjocka tv-apparaten med träpanel. En konsol, du inte äger. Två handkontroller, ett spel.

Spelet var Donkey Kong Country.

Kort och gott så handlar Donkey Kong Country om att ta sig från punkt A till B. Hur du gör det , sträcker sig över resterande delar i alfabetet. I luften, ur en tunna, ridandes på en noshörning. Variation är bara förnamnet. Den gamle gorillan visar att han har mer än loppor och ruttna frukter under pälsen. För när antagonisten, King K. Rool, har plundrat Donkey Kongs bananförråd, ser han rödare än sin egen slips. Det gäller alltså för spelaren att resa träd och rike för att återerövra alla jättebananer.

Jag ska lära dig att slåss som en gorilla

Donkey Kong, för mig, var en pixelerad apa som kastade skräp för att hindra en tjock rörmokare att rädda en prinsessa. När jag såg Donkey Kong Country, var det en syn som bokstavligt talat fick mig att tappa hakan. Rent grafiskt var spelet magi. Rare gav spelet en 3D look som var svår att föreställa sig på en Super Nintendo. Unikt.

På ditt djungeläventyr fanns möjligheten att utföra allt tillsammans med en vän. Med hjälp av vår favoritgorillas brorson, Diddy Kong, kunde upp till två spelare turas om att lubba igenom varje nivå. Som andra spelkaraktär är Diddy något snabbare och smidigare än hans lufsande och tunga farbror. Förvisso är Donkey något vassare leverera en stadig knogmacka till spelets fiender. För vägen till King K. Rool är fylld till bredden av diverse krokodiler, fiskar och insekter som ser till att göra resan svårare för aporna.


Apor gillar tunnor mer än Pippi Långstrump

Likt Super Mario World har man även i Donkey Kong Country en översiktskarta som ger en överblick av alla nivåer. Att ta sig vidare, innebär enligt traditionen, att man måste klara banan. För att göra det måste man springa till fots, åka gruvvagn och avfyras ut ur en tunna. Sättet att göra det hela på är skiftande, det finns nästan alltid nya element som spelaren måste bemästra i banan, som att låsa upp tidsbegränsade vägar att ta sig fram på. Spelet har en ständigt växande svårighetsgrad. Dess hinder och utmaningar är ingen dans på bananer, snarare på skal. Med stadig träning och envishet, klarar man till slut att ta sig förbi det där lite extra jobbiga partiet.

Har man någon som helst förkärlek till plattformsspel får man inte missa Donkey Kong Country. I dag kan man tack vare Nintendos digitala distributionstjänst över Wii ladda hem spelet för en relativt billig peng. Spelet må vara gammalt, men det har åldrats med värdighet. En klassiker. Att samla bananer med den här gorillan kommer aldrig att bli tråkigt. Någonsin.

I nästkommande del tittar vi på uppföljaren Donkey Kong Country: Diddy's Kong Quest.

Donkey Kong Country - Rakt igenom

Dundra ner i krokodiler, samla bananer, förbered dig för take-off ur en tunna. Vi spelar Donkey Kong Country.

Donkey Kong Country är en fantastisk spelserie. När Rare släppte det 1994 till Super Nintendo var det en revolution, rent grafiskt. Lägg sedan till fantastisk musik, vackra miljöer och varierande bandesign. Ett recept för succé.

Under följande dagar kommer jag spela igenom alla spel, rakt igenom. Analysera dem, från djupa palmrötter till majestätiska apberg.

Vi letar. Söker.

Vilket spel är egentligen bäst? Är tillökningen i familjen en oönskad schimpans eller en efterlängtad gorilla? Är gammal fortfarande äldst?

Snart tar vi reda på det.